Mie

Efter besöket hos tomten intog vi en klassisk söndagsmiddag på pensionärs restaurangen vid Statoil. Och idag va det verkligen på tiden att mata de stackars ankorna. Jag pratar om goda gärningar i plural! Ankorna eller änderna om man vill så säga vallfärdade till bron där vi delade ut gårdagens bröd. En liten flicka med vad jag antar var hennes mor eller farföräldrar ställde sig vid bron för att få en upplevelse likt den man får på en djurpark som Skansen. Där står Wille med två påsar bröd och flickebarnet inget bröd alls, så vi bestämde oss dela med oss av brödet. Flickan blev glad liksom hennes mormor/farmor & morfar/farfar som genast tog fram telefonen för att fotografera upplevelsen. Vi blev en del i deras dag och de tackade för brödet. Ankorna va inte helt överens om uppdelningen av brödet, men det är något det fick lösa på egen hand. När vi skulle ta oss tillbaka kommer en såndär liten hund med ett koppel bakom sig springandes mot oss, ägaren hade tappat kopplet och jag som i grund och botten inte tillhör hundmänniskotypen stannade den lilla maratonlöparen. Ägaren sparade in på lite egen löpning och visade glädje och tackade över att jag avbröt hundens egna löptur, hade det varit en stor hund hade jag väl antagligen flytt fältet istället. Det är små men goda enkla vardagliga gärningar, ska man uppmärksamma något så naturligt eller ska vi bara låta det vara en del i vardagen?! 

Annars har jag skickat in terminens andra examination, jag håller tummarna för ett bra betyg, åtminstone ett godkänt! Veckan har även präglats av ett besök i Ullared, där jag fyndade nåt oerhört. Plötsligt blev jag väldigt nöjd med min konst att kunna spendera pengar! Årets första julbord har besökts och det är ju en tradition som är lika trevligt varje år. Jag har varit på min första fest i Hässleholm och det är ju en ny erfarenhet, annars känner jag att åldern börjar påverka mitt val av lördags underhållning!

Just nu ligger glädjen i kvällens avsnitt av solsidan, över och ut!

Jag va vald som första chaufför inför söndagstripen till väla, visst är man glad för förtroendet. Stolen åker fram och backspegeln justeras efter mina 159 cm och man blir liksom som ett med bilen. Det olustiga blir bara att det känns som Filip sitter i baksätet i jämförelse med mig, jag kan liksom inte se honom som en framsätes passagerare när vi har en längdskillnad på 24 cm. Det är när jag får hjälp med diverse funktioner som det säkert känns att vi sitter i framsätet båda två. Vädret som utspelade sig under gårdagen va ett klassiskt vad jag vill kalla det söndagsväder antingen shoppar man eller kollar på film. För att försäkra mig om både min, filips och bilens säkerhet förhör jag mig om vilket beteende som passar sig i vattenplaningsituationer. Frågan uppkom som om jag vore synsk och skulle veta vad som skulle ske. Informationen va att hålla hårt i ratten, något jag egentligen gör under hela bilfärden så situationen skulle inte behöva bli knepigare. Bilen börja helt plötsligt att hacka, min första tanke är att nu lossnar däcket. Men jag får ingen reaktion från min medpassagerare på det sätt som borde blivit om däcket var på väg åt olämpligt håll. Självklart ifrågasätter jag vad som händer?! Vattenplaning, en helt vanlig vattenplaning! Min yrsel gör sig påmind herregud hade jag inte hållt i ratten hade vi kunnat hamna i nåt räcke eller nåt i den stilen. Det är konstaterat att min nya erfarenhet är vattenplaning och vi överlevde!