Mie

I fredags var det premiär för IFK på hemmaplan för denna säsongen, spännande?! Det vill jag väl verkligen säga att det är och då syftar jag inte enbart på själva handbollsspelandet. Förra säsongen satt vi ovanför en mamma och något jag förmodar är hennes dotter, en lugn tjej som underhöll sig med diverse mobilspel. Men denna säsongen är det något mer livat en familj innehållande mamma, pappa, lillebror 4 och storasyster 7...åldrarna är en ren chansning från min sida. Familjen gör att jag missar vissa delar av matchen och det är ju egentligen inte deras fel, utan mer att jag är alldeles för nyfiken. Kidsen har allt vad man kan tänka sig i hejaklacksväg allt från flaggor till tutor, så vem som kan ju tänka sig hur det låter och ser ut framför oss...det är inget som stör absolut inte. Kidsen är ju fans precis som alla andra i arenan...så jag säger heja på kids!!! Problemet är att mamman i familjen inte alls har samma positiva känsla inför barnens ihärdiga hejande...frågan är ju vad hon tänkte när dom asar med en hel kasse med hejar produkter...ge ett barn en tuta men barnet får inte tuta...ge ett barn en flagga men vifta helst inte med den. Kan det vara mina förskolepedagogiska teorier som spelar in eller har föräldrarna köpt för mycket saker som inte går att hantera?! Jag ska inte döma någon, jag lånar ju bara kids och är säkerligen inte helt pedagogisk mot dom...nu ingår ju William 4 år i min matteobservation utan att han själv vet om det och då försöker jag hålla mig till den pedagogiska!

Jag ser fram emot nästa match och hoppas att familjen framför har säsongskort precis som oss!

Egentligen borde min resterande lediga tid utnyttjas till litteratur och ja ännu mer litteratur. Synd att jag får känningar av att det lika gärna skulle kunna agera sömnpiller som kunskapsvidgande. Det innebär att jag aktiverar mig på annat sätt en söndags kväll som denna.

Tre senaste dagarna har tillbringats på företaget, både på gott och ont. Och på ont skulle jag peka på mannen 40+ som visade ett annorlunda agerande och på gott skulle jag peka på mina kollegor. Och inte att förglömma kändismötet på företaget, jag håller er på hals vem detta kan vara. Ett av alla ljusen i min vardag heter William, i torsdags var det överrasknings hämtning på förskolan som va planerat. Märkligt att fröken hade drömt om honom på natten, när han själv förklarat att han varit hemma hela natten. För att lyxa till det blev det fika med Willes nya favvi "fokladboll" och efter det lekte vi kurragömma på torget och tittade på en traktor. Det är så spännande att få umgås med kids man få liksom uppleva saker som man inte annars skulle gjort. Självklart blev det date med ett annat ljus Olle som precis börjat le!

Åter till företaget, gästspelandet började redan i fredags. En fredag vi skriver till historien då en aggressiv man kastade bröd på mig, vanligtvis får man ta lite skit rent verbalt men nu är jag beredd på det mer fysiska också. Nästa klädinköp får väl bli skyddsväst eller nåt i den stilen eller varför inte en enkel cykelhjälm?! Lördagen bjöd inte på några attacker men barfota barn, jag vill inte lägga mig i andras sätt att ta hand om sina barn. Men springa barfota på café, jag vet inte riktigt om det är sunt för dom små liven. Sen kan man ju vända på det, vissa låter barnen ha löpträning med skor på i våra soffor. Jag vill ju inte förhindra rörelse men jag har svårt att se den lilla flickan springa med skor hemma i vardagsrums soffan...jag vet inte det kanske bara är jag som rekommenderar att inte uppfostra barn på det sättet! Söndag, harmonisk och även så kallad vilodag. Den varan har jag inte känt av men är inte bitter för det, jag hade IFKs tränare och före detta landslagsspelare på besök på företaget. Så spännande va det kändisbesöket, men det är på den nivån det ligger i Kristianstad annat har jag hört att det är i Stockholm!

"...och sen kommer pappas mormor, vi ska hämta henne!"

Det går inte längre, pappas mormor kommer inte på fler kalas. Det är varken lätt när man är 4 eller 50 år att förstå när någon som man alltid haft inte finns mer. Det är det där med cancer, något som bara känns onödigt! 1 av 3 får det men alla drabbas, det får mig att känna en klump i magen och hjärtat får för sig att bulta snabbare i nån nervös känsla...

När livet är på sin sämsta spets är det ibland bättre om man bara får sluta lida när det ändå bara finns en utväg. Det kommer vara annorlunda och tomt men vi vet att du har det bättre med morfar i himlen nu!

Jag är glad för att inte säga överlycklig, 6an valde att titta ut alldeles innan det slog över till september. Skickligt sommarbarn med en marginal på 52 minuter, storebrodern klarade det med 3 dagar. Igår tog jag mitschubishin till Karlshamn för att hänga med minimannen några timmar innan det obligatoriska första mötet med nykomling. Minimannen fick en sån där bil som va racersnabb. Sen blev det Toyota till Karlskrona där miniminimannen befann sig.

Kontrasten är stor när ens mormor ligger på vånings 6 och inte har den bästa livssituationen. Tar man hissen en våning upp är det en lycklig våning med små underbara varelse som precis tittat ut. Det är svårt att förstå men det är ju faktiskt vardagen på sjukhuset. Trots att inte livssituationen är på topp kan den yngsta varelsen ge mormor lite ny energi. Olle gjorde något stort bara några timmar gammal! Och vi andra fick en lite mer positiv känsla på sjukhuset.

Kontrasten i livet är stor! Idag var det nystart i skolan och termin 5 har inletts med positivitet, lärarna verkar ut över det vanliga "är ni glada så är vi glada" att inget kommit på att tänka på det innan?! Studentlitteraturen är beställd och 20 sidor är redan lästa. Jag är inne i studentlivet igen och imon är det självstudier som jag kommer att spendera i praktiken. Vi ska hämta minimannen på förskolan "undra om bastian vet att jag fått min bebis", det återstår att se om det varit mycket bebissamtal mellan vännerna på förskolan. Vi ska leka med racerbilar och kramas med lillebror!

Det är precis så det känns och med tanke på allt som händer, så vill jag nog ändå mena att det stämmer. Jag gjorde premiär med stickad tröja och jeans idag det har ju bara en höstlig klang det. Imorgon är min officiellt sista dag på mitt sommarjobb, vilken sommar det har varit. Jag hörde nånstans där det va någon som avbröt i ett intressant samtalsämne "och vilken bra sommar vi haft" hon hade rätt, men hon avbröt och det är väl mindre rätt. Men bra inflik!

På måndag börjar femte terminen på högskolan och steget närmare examen är verkligen på gång. Kikade in kurslitteraturen inför terminen, blev lika chockade över alla dessa engelska titlar som när jag tackade ja till ett bröllopsmöte där mannen i förhållandet bad om att hålla mötet på engelska. Vad skulle jag säga?! Risken att det blivit fel tårta med knacklig engelska kändes inte långt bort...jag ursäktade mig och tänkte samtidigt att jag är underutbildad i engelska men det skulle medföra svårigheter om mötet skulle fortlöpa i detta språk. Mannen som hade ovanligt stor påverkan på bröllopstårtsvalet agerade nån form av tolk trots att både jag och kvinnan verkade förstå varandra. Det blev mer svengelska än vanligt, jag sa ett ord på engelska och på nåt sätt räddade jag upp det med en svensk översättning. Så här i efterhand inser jag att det nog lät märkligt, men tusan jag är inte bra på engelska trots att jag och kvinnan verkade ha en språklig conection.

Största intresse på sommarjobbet har legat på marknadsföring, jag tappar själv hakan över hur väl det lyckats och funderingarna hamnade på om jag valt fel framtid...men kom på mig själv att barn kan inte vara fel! Jag säger 401 och mer behöver ju knappt nämnas mina fantastiska kollegor vet och förstår att det är en större stund än många andra. Vi skrattar högt och pratar om glassdrinkar och champagnen Roger, det kommer att firas inom kort det är ju trots allt succé! Jag väljer att arbeta dygnet runt och svara på kommentarer den tiden på dygnet det faller in, men jag har länge känt att man kan lyckas bara man anstränger sig. En i företagstruppen har tagit steget upp till staden som jag får helgkänsla i under alla dagar i veckan, jag pratar om Stockholm. En fantastiskt stad där det i princip finns allt, trots att det är många mil emellan håller vi kontakten och hon är med om det vi är med om och tvärtom, det är bra! Trots att jag tycker att det ska bli skönt att börja skolan kommer jag sakna kollegorna som alla önskar sig och såklart vår kändiskollega i Stockholm!

Helgen är en sån ensam hemma helg när mannen i hushållet också håller till i Stockholm, populär stad jag själv var ju där senast som i tisdags! En tom säng känns inte alls lockande men det är där det kommer sluta ändå, imorgon är ju trots allt sista dagen på sommarjobbet!

Vilken helg, vilken vecka...som har spenderats till största del på företaget. Fredagen bjöd på både jobb i cafeet och på office...det första nämnda va trevligt liksom det sistnämnda men med en lite detalj på det förstnämnda. En kvinna upptäcker att kundtoaletten inte är helt fräsch och meddelar oss om detta, sånt kan ju få en att känna ett stort obehag...jag behöver inte säga mer än att det som skulle legat i toaletten va felplacerat. Och där av mitt val av rubrik ibland är det liksom okej att inte förstå varför vissa människor gör vissa saker, som i detta fallet felplacera på toaletten!

Resterande jobbdag flöt på och det uppstod inte mer obehag. Kvällen bjöd på inget mindre än Wizex fantastiska stämma. Jag är inte negativ mot Wizex väldigt trevligt dansband, däremot är inte riktigt dans min melodi! Det blev vad man skulle kunna tro svarttaxi från Wizex och bäckaskog, men så va inte fallet det va en vit bil och ett vitt taxibolag. Det var mer åkturen som skulle kunna tyda på att vi valt att åka där det inte går helt korrekt till med skattebetalningen. 140 va maxhastigheten vad jag kunde utläsa, snabbt gick det eller som chauffören ville få oss att tro "som i Turkiet" jag har bara lite oroliga minnen från taxiresor utomlands. Som den 26-åring jag är tog jag mig hem för nattens sömn, medans ungdomarna gjorde stan. Klokt val av mig då jobbet kallade 5 timmar efter hemkomst.

Från en bil till två andra, lördags underhållning va placerad åt Osby hållet i dubbel bemärkelse. Först en trip till Ikea för diverse inköp och en kycklingfilé jag inte blev helt nöjd med. Väl tillbaka till staden där jag bor byttes det till det större fordonet bagarbussen, bröllopstårtleverans och inte vilken som helst utan med mina kära kollegor. Tårtan blev levererad i ett perfekt skick och begav oss tillbaka, en tillbakaresa som kunde slutat mycket illa för en liten korvliknande hund på 4 ben. Vi tackar chauffören för den dramatiska räddningen och upplevelsen!

Minimannen har stått för dagens underhållning, trots att ipaden vunnit över mig. Nästa gång vi ses tror jag minsann att ipaden ska vara på lagning eller något liknande! Minimannen har gjort comeback på förskolan, enligt säkra källor från minimannen själv har han cyklar med sina kompisar och bajsat på pottan. Vilken pedagogisk verksamhet han får spendera dagarna på!

Nu ska här unnas semester i 2 dagar, det kommer att åkas tåg till huvudstaden! För att inte ramla in i den klassiska semesterfällan blir det jobb efter hemkomst fram till skolan börjar.

Under gårdagen kom jag på mig själv tillsammans med min tids fixering, jag vet inte om det är sunt eller om det börjar gå överstyr?! Väckarklockan ställs alltid med en 2 eller 7 som sista siffra, jag har hört att det inte är normalt utan att det ska vara mer normalt att det slutar med 0 eller 5. Men vad är egentligen normalt?! Jag anser ju egentligen att anser man sig själv ha ett normalt beteende så ska man hur som helst inte noja över huruvida normal eller onormal man är. För att återkomma till insikten om tidsfixering i framför allt samband med toalettbesök, för att undvika fler besök än nödvändigt är klockan en bra riktpelare...går jag inte tidigare än kl.22 så ska man väl kunna spara in på ett eller två besök. Det är inte bara tiden som är en fixering även toalettbesök har blivit något i form av ofixering. Jag tror det har hängt i sen barndomen, har aldrig sett nån glädje med att ödsla tid på toaletten. Kan det vara vanligt förekommande tross?!

Dagen har spenderats i nån form av nostalgitripp med en av mina favorit killar. Jag tog mitschubishin till Karlshamn för att göra ett besök på den lokala folkracebanan med minimannen och storebror, precis som förr i tiden när man hängde på för att titta på folkrace och spendera sin dag där. Minimannen va helt toppad under de 5 timmar som spenderades på plats med en massa racerbilar. Vi fotograferade bilar, diskuterade huruvida chaufförerna antingen kissade eller bajsade i pausen mellan körningarna, var fanns toaletterna som chauffören gick på?! Vilken mat skulle de äta? Fick killen som voltade åka till sjukhuset med sin mamma? Var va mamman? Wille kom även fram till att jag kör saktare än racerbilarna men däremot springer "Fivvip" fortare...på något sätt började jag också fundera på de här praktiska sakerna som minimannen undrade över! Han är djup, han är smart och jag gillar honom till månen och några varv runt jordklotet och tillbaka!

För att nostalgin skulle sitta i tittade vi på bilder från minimannens yngsta år, han såg ut som en sköldpadda en riktigt söt sköldpadda! Jag såg ung ut eller som storebror uttryckte det "du såg barnslig ut" minimannen uttryckte det på ett väldigt målande sätt "Mie du ser konstig ut"...jag köper det jag va ju ung på den tiden och dessutom kallade jag han för sköldpadda så det kan väl vara kvitt. Vi tröttnade på nostalgitrippen i foton och fortsatte upp på minimannens rum...jag fick mest titta på när han lekte med bilar, med undantag när jag fick backa med en brandbil. Jag blev glad över att få delta för vi återupplevde hela dagen på folkracebanan med de små bilarna på det lilla blåa bordet på minis rum..."man får köra bilar på mitt bord"!

Jag får inte nog av denna 4-åring, det som är det viktigaste just nu är vad ens chef heter och huruvida man kan backa bilar eller inte...ibland vill jag också leva i en 4-årings bubbla det verkar så okomplicerat!

Nästa gång vi ses hoppas jag att nummer 6 har anlänt :)