Mie

I fredags var det premiär för IFK på hemmaplan för denna säsongen, spännande?! Det vill jag väl verkligen säga att det är och då syftar jag inte enbart på själva handbollsspelandet. Förra säsongen satt vi ovanför en mamma och något jag förmodar är hennes dotter, en lugn tjej som underhöll sig med diverse mobilspel. Men denna säsongen är det något mer livat en familj innehållande mamma, pappa, lillebror 4 och storasyster 7...åldrarna är en ren chansning från min sida. Familjen gör att jag missar vissa delar av matchen och det är ju egentligen inte deras fel, utan mer att jag är alldeles för nyfiken. Kidsen har allt vad man kan tänka sig i hejaklacksväg allt från flaggor till tutor, så vem som kan ju tänka sig hur det låter och ser ut framför oss...det är inget som stör absolut inte. Kidsen är ju fans precis som alla andra i arenan...så jag säger heja på kids!!! Problemet är att mamman i familjen inte alls har samma positiva känsla inför barnens ihärdiga hejande...frågan är ju vad hon tänkte när dom asar med en hel kasse med hejar produkter...ge ett barn en tuta men barnet får inte tuta...ge ett barn en flagga men vifta helst inte med den. Kan det vara mina förskolepedagogiska teorier som spelar in eller har föräldrarna köpt för mycket saker som inte går att hantera?! Jag ska inte döma någon, jag lånar ju bara kids och är säkerligen inte helt pedagogisk mot dom...nu ingår ju William 4 år i min matteobservation utan att han själv vet om det och då försöker jag hålla mig till den pedagogiska!

Jag ser fram emot nästa match och hoppas att familjen framför har säsongskort precis som oss!

Egentligen borde min resterande lediga tid utnyttjas till litteratur och ja ännu mer litteratur. Synd att jag får känningar av att det lika gärna skulle kunna agera sömnpiller som kunskapsvidgande. Det innebär att jag aktiverar mig på annat sätt en söndags kväll som denna.

Tre senaste dagarna har tillbringats på företaget, både på gott och ont. Och på ont skulle jag peka på mannen 40+ som visade ett annorlunda agerande och på gott skulle jag peka på mina kollegor. Och inte att förglömma kändismötet på företaget, jag håller er på hals vem detta kan vara. Ett av alla ljusen i min vardag heter William, i torsdags var det överrasknings hämtning på förskolan som va planerat. Märkligt att fröken hade drömt om honom på natten, när han själv förklarat att han varit hemma hela natten. För att lyxa till det blev det fika med Willes nya favvi "fokladboll" och efter det lekte vi kurragömma på torget och tittade på en traktor. Det är så spännande att få umgås med kids man få liksom uppleva saker som man inte annars skulle gjort. Självklart blev det date med ett annat ljus Olle som precis börjat le!

Åter till företaget, gästspelandet började redan i fredags. En fredag vi skriver till historien då en aggressiv man kastade bröd på mig, vanligtvis får man ta lite skit rent verbalt men nu är jag beredd på det mer fysiska också. Nästa klädinköp får väl bli skyddsväst eller nåt i den stilen eller varför inte en enkel cykelhjälm?! Lördagen bjöd inte på några attacker men barfota barn, jag vill inte lägga mig i andras sätt att ta hand om sina barn. Men springa barfota på café, jag vet inte riktigt om det är sunt för dom små liven. Sen kan man ju vända på det, vissa låter barnen ha löpträning med skor på i våra soffor. Jag vill ju inte förhindra rörelse men jag har svårt att se den lilla flickan springa med skor hemma i vardagsrums soffan...jag vet inte det kanske bara är jag som rekommenderar att inte uppfostra barn på det sättet! Söndag, harmonisk och även så kallad vilodag. Den varan har jag inte känt av men är inte bitter för det, jag hade IFKs tränare och före detta landslagsspelare på besök på företaget. Så spännande va det kändisbesöket, men det är på den nivån det ligger i Kristianstad annat har jag hört att det är i Stockholm!

"...och sen kommer pappas mormor, vi ska hämta henne!"

Det går inte längre, pappas mormor kommer inte på fler kalas. Det är varken lätt när man är 4 eller 50 år att förstå när någon som man alltid haft inte finns mer. Det är det där med cancer, något som bara känns onödigt! 1 av 3 får det men alla drabbas, det får mig att känna en klump i magen och hjärtat får för sig att bulta snabbare i nån nervös känsla...

När livet är på sin sämsta spets är det ibland bättre om man bara får sluta lida när det ändå bara finns en utväg. Det kommer vara annorlunda och tomt men vi vet att du har det bättre med morfar i himlen nu!

Jag är glad för att inte säga överlycklig, 6an valde att titta ut alldeles innan det slog över till september. Skickligt sommarbarn med en marginal på 52 minuter, storebrodern klarade det med 3 dagar. Igår tog jag mitschubishin till Karlshamn för att hänga med minimannen några timmar innan det obligatoriska första mötet med nykomling. Minimannen fick en sån där bil som va racersnabb. Sen blev det Toyota till Karlskrona där miniminimannen befann sig.

Kontrasten är stor när ens mormor ligger på vånings 6 och inte har den bästa livssituationen. Tar man hissen en våning upp är det en lycklig våning med små underbara varelse som precis tittat ut. Det är svårt att förstå men det är ju faktiskt vardagen på sjukhuset. Trots att inte livssituationen är på topp kan den yngsta varelsen ge mormor lite ny energi. Olle gjorde något stort bara några timmar gammal! Och vi andra fick en lite mer positiv känsla på sjukhuset.

Kontrasten i livet är stor! Idag var det nystart i skolan och termin 5 har inletts med positivitet, lärarna verkar ut över det vanliga "är ni glada så är vi glada" att inget kommit på att tänka på det innan?! Studentlitteraturen är beställd och 20 sidor är redan lästa. Jag är inne i studentlivet igen och imon är det självstudier som jag kommer att spendera i praktiken. Vi ska hämta minimannen på förskolan "undra om bastian vet att jag fått min bebis", det återstår att se om det varit mycket bebissamtal mellan vännerna på förskolan. Vi ska leka med racerbilar och kramas med lillebror!