Mie

I fredags var det premiär för IFK på hemmaplan för denna säsongen, spännande?! Det vill jag väl verkligen säga att det är och då syftar jag inte enbart på själva handbollsspelandet. Förra säsongen satt vi ovanför en mamma och något jag förmodar är hennes dotter, en lugn tjej som underhöll sig med diverse mobilspel. Men denna säsongen är det något mer livat en familj innehållande mamma, pappa, lillebror 4 och storasyster 7...åldrarna är en ren chansning från min sida. Familjen gör att jag missar vissa delar av matchen och det är ju egentligen inte deras fel, utan mer att jag är alldeles för nyfiken. Kidsen har allt vad man kan tänka sig i hejaklacksväg allt från flaggor till tutor, så vem som kan ju tänka sig hur det låter och ser ut framför oss...det är inget som stör absolut inte. Kidsen är ju fans precis som alla andra i arenan...så jag säger heja på kids!!! Problemet är att mamman i familjen inte alls har samma positiva känsla inför barnens ihärdiga hejande...frågan är ju vad hon tänkte när dom asar med en hel kasse med hejar produkter...ge ett barn en tuta men barnet får inte tuta...ge ett barn en flagga men vifta helst inte med den. Kan det vara mina förskolepedagogiska teorier som spelar in eller har föräldrarna köpt för mycket saker som inte går att hantera?! Jag ska inte döma någon, jag lånar ju bara kids och är säkerligen inte helt pedagogisk mot dom...nu ingår ju William 4 år i min matteobservation utan att han själv vet om det och då försöker jag hålla mig till den pedagogiska!

Jag ser fram emot nästa match och hoppas att familjen framför har säsongskort precis som oss!