2010-02-17
21:29:19
fRibilJett MOt HimLen
just nu e jag sådär lagom trött på allt som har med ansiktsförlamning o sjukhus o göra...tänkte mig själv att jag kunde väl blivit helt frisk sådär bara hur som helst! ingen skulle blivit gladare än jag...men de e ju typ som att göra en jordbävning i haiti ogjord...mitt i-landsproblem kommer lixom förmodligen inte bara lösas! eller nej i-lands problem vill jag inte kalla det...men i jämförelse med en jordbävning så e de ju en piss i nilen...men jag har tänkt på de oxå...olika problem är olika stora för olika människor beroende på vad man varit med om!
mitt ansikte vill liksom inte bli riktigt normalt...som ett ansikte utan förlamning...en läkare i malmö säger att jag borde kolla upp de hela eftersom det spridit sig i ansiktet...låter inte just de uttalandet som det handlar om en tumör..."sprida sig"...men nej de e de inte men jag blir rädd! jag gör som alla säger fast känslan säger att på sjukan kommer dom inte ta mig på allvar...känns som jag bara kommer in i gnäller! akuten e platsen jag tillbringar alldeles för mycket tid o pengar på...men idag går det ovanligt fort...kommer in o snackar med nån kvinna o hade jag inte berättat helheten från min journal hade jag förmodligen blivit inlagd o gjort magnetröntgen nummer.3...istället får jag träffa läkaren jag träffade på akuten förra gången..."hej...nu ses vi igen" jo jag tackar jag o jag hade helst sluppit! men han säger att även fast min förlamning ligger utom ramarna för något som kallas "normal" ansiktsförlamning så e de absolut inget farligt o de e bara o leva som vanligt...spelar ingen roll att det snurrar fler än 5 frågetecken i huvudet...o för att få väck ett så frågar jag varför alla andra läkare o sjukvårdsupplysare säger att jag bör besöka akuten...de e bara för att "alla bara säger så" så numera kan man inte lita på nån...det kanske e ett trick för landstinget att tjäna in pengar...jag vet inte men läkaren tar inte det på allvar...okej jag e säkerligen inte dödsjuk o detta e förmodligen inget farligt...men han fattar inte att jag är en helt vanlig människa som bara är rädd att vara utanför ramarna...jag e lixom inte heller så glad att behöva åka från jobbet för att sitta o chilla mellan sterila väggar o sjukhussängar...
jag har i alla fall de bästa av bästa människor man kan ha runt omkring mig...jag kan inte säga det för många gånger men jag är mer än tacksam! och jag vet att jag säger alldeles för mycket "det kommer att ordna sig" men något måste man intala sig själv...o försöka få andra att tro på!
mitt ansikte vill liksom inte bli riktigt normalt...som ett ansikte utan förlamning...en läkare i malmö säger att jag borde kolla upp de hela eftersom det spridit sig i ansiktet...låter inte just de uttalandet som det handlar om en tumör..."sprida sig"...men nej de e de inte men jag blir rädd! jag gör som alla säger fast känslan säger att på sjukan kommer dom inte ta mig på allvar...känns som jag bara kommer in i gnäller! akuten e platsen jag tillbringar alldeles för mycket tid o pengar på...men idag går det ovanligt fort...kommer in o snackar med nån kvinna o hade jag inte berättat helheten från min journal hade jag förmodligen blivit inlagd o gjort magnetröntgen nummer.3...istället får jag träffa läkaren jag träffade på akuten förra gången..."hej...nu ses vi igen" jo jag tackar jag o jag hade helst sluppit! men han säger att även fast min förlamning ligger utom ramarna för något som kallas "normal" ansiktsförlamning så e de absolut inget farligt o de e bara o leva som vanligt...spelar ingen roll att det snurrar fler än 5 frågetecken i huvudet...o för att få väck ett så frågar jag varför alla andra läkare o sjukvårdsupplysare säger att jag bör besöka akuten...de e bara för att "alla bara säger så" så numera kan man inte lita på nån...det kanske e ett trick för landstinget att tjäna in pengar...jag vet inte men läkaren tar inte det på allvar...okej jag e säkerligen inte dödsjuk o detta e förmodligen inget farligt...men han fattar inte att jag är en helt vanlig människa som bara är rädd att vara utanför ramarna...jag e lixom inte heller så glad att behöva åka från jobbet för att sitta o chilla mellan sterila väggar o sjukhussängar...
jag har i alla fall de bästa av bästa människor man kan ha runt omkring mig...jag kan inte säga det för många gånger men jag är mer än tacksam! och jag vet att jag säger alldeles för mycket "det kommer att ordna sig" men något måste man intala sig själv...o försöka få andra att tro på!
Kommentera inlägget här:
